Kjell har skrivit ett inlägg om hur forskning kan vara på väg att bromsa utvecklingen av Downs syndrom för barn. Samtidigt ber han om föräldrars reflektioner kring detta. Läs här.
Personligen får jag ont lite varstans av tanken på hur framtiden kan välja och forma liv efter bästa passform. Att hindra en utvecklingsstörning. Bota det onormala. Jag anser att botemedel mot någon typ av funktionsnedsättning är en illavarslande klocka. Dån som får min trumhinna att krypa av obehag. Jag har redan sagt vad jag tycker om selektiv abort. Så ni kan bara gissa vad jag tycker om metoder för att bota barn som inte blev som det var tänkt. Vad är det för strävan att göra om eller rent utav eliminera människor som inte passar in? Kanske är jag radikal men jag tycker att det bara är en human variant av detta.
Samtidigt är det för mig svårt att se flera nyanser i denna debatt. Jag är en känslomänniska. Dessutom en partisk sådan. Jag kan inte tycka annat än att alla sorter måste få ha en plats i världen utan att någon vill trixa med DNA. Visst kan jag köpa tesen att det är för att lindra en individs lidande. Vem det nu är som lider. Självklart måste var och en få ta del av behandlingar och operationer som botar, mildrar. Trollar bort. Vad man nu vill kalla det. Men att rucka på DNA och regler för hur en människa bör vara förenar jag med livsfara. På nått sätt är det forskningens möjligheter som godkänner och gör en svår handling accepterad. Nu kan läkarna upptäcka DS med fosterdiagnostik tidigare än någonsin. Det signalerar ett godkännande, nästan en anledning, att ta bort detta barn.
Hur vore det istället om forskningen och samhället satsade resurser på att sprida annat sorts vetande. En satsning på allas värde och hur man bygger spiraler däremellan. Det känns inte som om forsknings framfört nödvändigtvis håller hand med människans emotionella utveckling.
Ni anar inte hur stort det här är. Att få hjälpa till. Tekla lyser då jag ber henne hjälpa till och bära sandalerna hem. Extra roligt desto mer dramatiskt man ställer frågan. Åh snälla hjärtat kan du inte hjälpa mamma att bära dessa? Eller, får sandalerna plats med dig i rullstolen?.
Tyckte att fröken förtjänade en spännande eftermiddag idag. Med tanke på den senaste tidens tårar. Alltför många från första droppen. Tyvärr har hon varit lågmäld och jag misstänkte starkt att orsaken var magen. Senast i söndags satt hon på toaletten och då gick det trögt. Ibland blir det stopp och för var gång fruktar jag att fröken ska få avsmak för dessa besök. Ni kan bara tänka er själva.
Därför hade vi sagostund inne i badrummet idag. I mörkret, med tända ljus och såpbubblor.
Något jag inte kunde se mig göra för några år sedan. Föräldraskapet bjuder helt klart på stunder man inte kan förutse.
Är rädd för att lilla damen snart är sjukhustraumatiserad. Även en tuffing som Tekla kan få nog. Idag var vi på en EEG undersökning från helvetet. Det gick helt okej till en början men det var för många små trådar som skulle fästas runt hennes huvud. I fina ljusa kalufsen som täcktes av lim. Efter en halvtimme började hon gråta. Efter 40 minuter var hon hysterisk. Sparkade, slog och skrek. Doktorn ryggade flera gånger till av förvåning. Jag fick ömsom hålla fast och smeka tårar bort från kind. Somnade gjorde hon aldrig. Därför får vi vänta en vecka för att se om resultatet blev önskvärt eller ej. Vad nu önskvärt betyder. Antingen har hon epilepsi eller inte. En diagnos på diagnosen är tyvärr inte ovanligt då det handlar om cerebral pares.
Jag avskyr landstingets gula filtar som värmer med obehag. Ännu mer avskyr jag att maktlöst sitta och glo då dotter slits i stycken av tårar.
Till middag åt vi bullar och mjölk. I Teklas kostcirkel ingår det kanelbullar dagar som denna. Därefter duschade hon och jag tvättade hennes hår med dyrt (salongsköpt) schampo och balsam. Innan kudden fönade jag hennes hår och hon fnös förtjust åt varmluften. Hennes lockar lade sig som silke i nacken.
Självfallet ska jag säga grattis till alla vinnare i årets mama kategorier. Grattis till burriburr som vann årets bloggare. Stort grattis till fantastiska mamma-hjälten Sofia. En väldigt gripande berättelse om stjärnan Victor. Läs den.
Jag beskådade ceremonin på läktarplats från ovan. Med glitter under ögonlocken. Intill en annan mamma-hjälte vars hand jag aldrig någonsin vill släppa. Jag drabbades av en flyktig regression och tänkte att om jag bara kramade tillräckligt hårt så kanske, kanske kunde smärtan trollas bort och försvinna i tomma intet. Blundar och räknar till sju. För sju är det magiska numret, det vet alla. Hjärt-lungräddning för ett sprucket hjärta. Hur gör man?
Livet är som att hålla en ballong i handen och vandra i ett kaktuslandskap. Huden runt mitt bröst känns ibland som crépepapper. Hjärtslagen nästan perforerar.
Från ovan hördes det spektakulära firandet bara lågmält. Stunden var överröstad. Från ovan iakttogs ceremonin genom en vägg av glas. Mitt liv, ditt liv. En hand på varsin sida i ett försök att matcha. Det finns sorger som kan gå på vatten och skära i glas. Paradoxalt nog finns det även glädje som kan krossa atomer.
Okej. Jag hade tänkt skriva ett djupsinnat inlägg nu under förmiddagen. Men jag snubblade över något mer lättsamt och nu kan jag inte sluta skratta. En brud som bloggar om hur man lagar mat i kaffekokaren. Se kaffekokarkokboken.
Katja Wulff lagar mat i nyhetsmorgon.
Katja: Du får smaka sen. Reportern: Ah, jo, javisst, men...
Fröken badar alltså i tunnan, och lystrar till Mozart. En ganska behaglig bild. Tror att det kommer bli klass på ungen. Tills jag går ut och upptäcker att vattnet består av hälften bröd och mjölk.
Jag skickade därför en förfrågan om vem cpmamman var till 118100. Personen bakom bloggen heter Towe och har en liten tjej som heter Tekla. Tyvärr drabbades Tekla av syrebrist och fick en CP-skada. Men hon låter inte det vara ett hinder utan jazzar på som vilket barn som helst.
Jazzar på. Jag tyckte att det var en alldeles oemotståndlig och välformulerad beskrivning av fina fröken.
Om Tekla vore en musikgenre skulle hon säkerligen vara jazz. Klockrent.
Tack till alla som har lyckönskat mig i mamas bloggtävling. Tyvärr räckte det inte hela vägen för bloggen denna gång. Jag står ändå som en segrare. Finaste priset snusar sött i sängen. Jag har längtat ihjäl mig.
Det vibrerar triljoner tankar i mitt huvud just nu. Intryck som blivit till svidande avtryck. Skulle behöva plocka ner alla ord med fingertopparna och lägga framför mig. Meningar som jag egentligen inte vill titta på.
En ballong i kaktuslandskap. Mer kan jag inte säga. Kanske förlöser jag denna kryptiska känsla en annan dag.
Fröken och jag hade Elsa Beskow maraton i kvällsoffan. Hattstugan, Olles nya kläder och Sessalätts äventyr. Hattstugan fick högst betyg. Hon satt tyst genom hela boken.
Min Sessalätt som inte haft den lättaste dagen. Började med att störta i marken och mot slutet fick hon en spruta i låret. Hoppas att hon får sova utan biverkningar.
Hoppas att ni inte missuppfattade mitt förra inlägg om hennes krasch. Tyckte såklart väldigt synd om henne med blod på kragen. Jag minns hur öppna förskolan ibland var en stund för att jämföra vems barn som hade mest blåmärken efter att ha rest sig och klättrat på möbler. Förutom min lilla känguru som tryggt satt på höften, och där sitter hon oftast än idag. När hon föll ur rullstolen och fick plåster på hakan så kändes hon helt plötsligt så stor.
Bestämde mig för att sova imorse. Fredrik fick enligt min diktatur ta Tekla och packningen till dagis. Rullstol, ståskal, väska.
Efter fem minuter kom han inspringande med en hysterisk unge under armen. Fröken ramlade ur rullstolen då han bara skulle vända sig om och stänga dörren. Tog emot sig på läppen och hakan.
Idag har hon brukat sitt allra första plåster. På nåt sätt känns det som en grej att få vara mallig över. Första gången stund.
Vi hade föreläsning idag, om utvecklingspsykologi. Hur barn utvecklas och vad som händer i de olika stadierna. Hur viktigt det är med motorik och språk. Blablabla. Jag har liksom hört allt redan fast på tvärtomspråket. Vad mitt barn kanske eventuellt inte kommer lära sig. Tugga kan bli svårt, sa dietisten. Idag kan hon tugga helt ok men sätter fortfarande i halsen då och då. Pappan har fått 100-tals hjärtattacker. På föräldrakursen fick man aldrig lära sig heimlich manöver.
Ibland undrar jag ändå hur det ska gå att vara professionell och inte känna saker i fel stund.
Föreläsning fortsatte beskriva de stora händelserna i ett barns utveckling. Krypa, prata, gå och gå vidare. För oss har alla dessa stora händelserna istället varit det som sker däremellan. När hon somnade i matstolen med kossan i handen. När hon vill läsa Mumin åtta gånger på rad och gråter krokodiltårar om det inte får bli en nionde. Eller när hon upptäckte makaronerna.
Allt det där lilla, det är störst. Jaga inte stunden. Invänta den med spänning istället.
Jag har länge haft en dröm om att kunna hjälpa handikappade barn till ett bättre liv i länder där villkoren inte är som här. Stort som litet. Det är något stort även i det lilla. I andra länder, exempelvis Litauen, får många barn med handikapp aldrig någon riktig chans. Om du som jag vill bidra med lite kärlek följer här information från barnhemmet Vaggan och vad du kan göra.
"I Litauens näst största stad, Kaunas, ligger barnhemmet Lopselis. Det är inget vanligt barnhem. Där bor ca 80 föräldralösa barn, de flesta i åldrarna 0-3 år. Det ovanliga är att fler än hälften av dem lider av svåra neurologiska handikapp. Många har cerebral pares, Downs syndrom och andra mindre kända men inte mindre allvarliga sjukdomar. För bara ett par år sedan var Lopselis en passiv förvaringsplats. Men tack vare svenska bidragsgivare har man med hjälp av aktiviteter och utbildningsinsatser förbättrat livsvillkoren för de handikappade barnen. Målet är att bygga ett av Baltikums första kompletta habiliteringscenter. Här ska personal utbildas i hur man sköter ett gravt handikappat barn. Dessa kunskaper ska sedan spridas över hela landet. Man kommer också att utbilda, informera och stötta föräldrar, för att få dem att behålla sina barn hemma istället föra att lämna bort dem. Om föräldrarna kan lära sig att ge barnen en kärleksfull uppväxt i hemmiljö, kanske handikappade 18 åringar bara i undantagsfall behöver hamna på ett ålderdomshem vilket är fallet idag. Landets ekonomiska utveckling ska förhoppningsvis leda till att också statens syn på omhändertagandet av handikappade barn utvecklas på ett positivt sätt."
Läs mer om stiftelsen på hemsidan. Bli bidragsgivare på bankgiro 902-0009. Här är barnhemmets egna hemsida.
Vill du ge och få? Jag vill gärna göra skillnad för dessa barn och ska bli månadsgivare. Bli det du också. Om du känner att du inte har råd just nu så har du fortfarande chansen att hjälpa indirekt via en tävling här hos mig på bloggen. Längst ner på första sidan finns det två vackra halsband i olika storlekar. Jag är villig att skänka Dig ett av dessa. Reglerna är enkla. För att medverka i tävlingen vill jag att du lägger upp följande text och länkar på din blogg, samt att du kommenterar detta inlägg. Om du inte har en blogg kan du istället skicka texten till fem email-adresser inklusive min. towe@paqualin.se Märk mailet Vaggan. Tävlingen avslutas 26 november:
Kanske en av årets bästa. Tack Laura. Vi skall skaffa ett barn till och du gör mig lugn. Lugn för att jag vet att om vi skulle få ett barn som skulle ha/få någon form av skada så skulle jag klara av det. Som jag såg att du skrev så är abort inget tänkbart och det är det inte för mig heller ifall. Det har aldrig varit och kommer aldrig bli. Så jag är tacksam för att den här bloggen finns och att vi får ta del av er vardag. Jag älskar ditt sätt att skriva som ger glädje samtidigt som du skriver så att det träffar rakt in i hjärtat. Klickar mig aldrig härifrån utan att jag fällt en liten tår.
Nu puffar jag till frisyren, rouge på kinden är överflödigt.
Vi ska rulla runt stan. Titta på tåg och hälsa på folk.
Tekla har upptäckt dragningskraften. Helt plötsligt lyfter hon söta rumpan ur buffeln, sträcker på benen och gör den här minen. Världens sötaste ananas.
Jag tror inte heller att människor medvetet går runt och är otrevliga mot utvecklingsstörda och funktionshindrade. Men som Filip Hammar säger blir de bortglömda och därav också åsidosatta i ett politiskt perspektiv. Genom hela vardagen som är självklar för de allra flesta.
Idag kom min dotter inte iväg på sin viktiga ridterapi. Färdtjänsten kom aldrig och hämtade oss. Efter en hel termin åker de fortfarande först till skolan som ligger 100 meter bort. Därifrån ser man oss klart stå och vänta på gatan. Med förväntan större än vad famnen orkar bära. Idag tittade man inte åt vårat håll. Det står specifikt att fröken ska hämtas upp i hemmet, med våran gatuadress inlagd på beställningen. Beställningen ligger dessutom inlagd på hennes personnummer så jag tycker att man bör förstå att treåringen inte ska plockas upp på en högstadieskola. Jag förstår inte varför det inte fungerar. För att en flicka i rullstol bara ägnas ett ögonkast, och sen tittas det inte igen.
Det är fullt mänskligt att glömma bort och göra misstag. Det drabbar oss alla funktionshindrad eller ej. Jag förstår och jag är verkligen inte långsint. Men det är inte just dagens händelse som gör mig nattsvart och novembergrå. Den känns däremot som en stor fet metafor för denna ignorans som kommer förfölja henne i livet. För alla huvuden som kommer sväva en meter ovanför henne och inte titta ner. För alla "tack för att du sökte men tyvärr är du inte bäst lämpad" som framtiden har reserverat i hennes namn.
Står i dimman och försöker ringa växeln. Styrkan ligger nedtryckt likt spillror på marken. Tungan har trasslat ihop sig. Tekla skrattar åt mormor som spexar. Jag är tacksam för alla dagar som hon får vara lyckligt ovetande om hur vissa delar av livet fungerar.
Jag försöker kasta dagens bittra cynism så långt jag kan. Finns i sjön. Jag gillar inte att slösa dyrbar tid på saker som stjäl min energi. Jag hatar att använda ordet hata. Jag hatar ännu mer att jag känner mig så naiv och är fylld av glädje då det finns hål att fylla med ilska. Det finns självklarheter som vi aldrig kommer få men varför känns det tjuvaktigt att stjäla något som borde vara vårt?
Jag vill tända en brasa under horisonten. Hänger eldstålet på tork.
"Ica-Jerry" var med i ett inslag på rapport idag. Det är ett bra inslag som man kan se fram till 8 dec. Filip Hammar, som stod bakom tvserien I en annan del av Köping, är med och säger en del kloka ord.
Anonym Hur var du innan du blev mamma? Jag uppfattar dig som äldre än din ålder, jag undrar om du var mogen även innan? Vill du ha fler barn? Ska du åka på mammagala, du är väl nominerad?
Jag tror faktiskt att det är en rättvis uppfattning av mig. Jag har nog alltid haft en mogen funderarsjäl. Flyttade hemifrån då jag var 16 och har gillat att klara mig själv sedan dess. Om jag/vi vill ha flera barn är den enda frågan jag inte kan svara ja eller nej på. Vi vet inte. Tiden får visa om vi är redo för att ta hand om flera barn eller inte. Det känns fantastiskt smickrande att vara nominerad och det skulle betyda väldigt mycket att få vinna. Det är inte ofta vi funkismammor får synas i sammanhang som dessa. Även om jag känner mig något malplacerad på galor så kommer jag troligtvis åka för att få en välförtjänt paus i stressiga vardagen.
Mamamad Jag beundrar dig oerhört mycket. Hur finner du ork i vardagen? För det är inte det lättaste som förälder! Självklart får man mycket energi från sina barn. Men vissa dagar är sämre dagar. Har du några knep? Jag brukar tänka på de positiva stunderna, dricka en stor latte och försöka vila när tillfälle ges. Hur gör du? Det finns vissa som anser att människor som är handikappade,cp-skadade osv inte är lyckliga då dem inte kan göra som dem vill. Vad skulle du vilja säga till dem? För jag vad man ser och läser här så är Tekla en glad och viljestark liten tös!
Visst är föräldrarollen stundtals krävande även om energin från sitt barn är störst av allt. Tycker att du redan har svarat bra på den frågan. Knepet är att ge sig själv tid. Som föräldrar måste man ge tid till bara sig själv likaväl som man måste vårda förhållandet. Själv söker jag mig ut i naturen och gärna med min Nikon över axeln. Och jag tillåter mig själv att ge plats åt jobbiga känslor. Det måste vara ohälsosamt att inte få ha avskyvärda dagar med jämna mellanrum. Till människor som ser handikapp som en olycka eller tragedi vill jag bara säga att de har fel. Min vision är att bevisa, en gång för alla, att så är inte fallet. Och jag hoppas innerligt att det jag skriver kan ge ringar på vattnet.
Ida Jamen, då tror jag att jag klämmer till med lite smicker! Du är helt enkelt underbar på att skriva, Towe! Jag sitter varje dag, förväntansfull som ett litet barn på julafton, framför datorn och kikar efter nya inlägg i din blogg. Du skriver så det går rakt in i hjärtat, och ibland känns det som om du tittat rakt in i mitt hjärta och skrivit ner vad du sett. Sluta aldrig skriva! Bamsekramar till er allihop, fast den största är till Tekla förstås.
Kan bara säga stort tack och detsamma. Du har ju till och med gett ut en bok som jag vänt uppochner på internet för att hitta. Våra prinsessor måste leka någon dag.
Linda För det första så måste jag skicka en massa smicker Towe ;) Jag tycker du verkar vara en otroligt härlig människa med en stark inställning till livet! Sedan så tänkte jag höra just med Tekla.. Anser du att ni har fått bra "hjälp" under vägen? Alltså från nåt slags hab-team?! Jag tänkte på att du i ett tidigare inlägg efterfrågade bra leksaker till Tekla.
Vi har fått den bästa hjälpen vi kunnat få. Våran habilitering är ett paradis på jorden. Tekla är omgiven av människor som inte gör ett arbete utan ett kall. Oavsett om det handlar om leksaker, träning, hjälpmedel eller tips så gör dessa människor mer än vad de måste. Våran specialpedagog var orolig över hur svårt det var för Tekla att hålla fötterna varma. Därför skickade hon hem ett varmt garn från angorakanin som vi nu stickat sockor av. Dessa sockor är ett mirakel och fötterna är varma. All kärlek till dem.
Ann-Katrin Har din inställning till barn med handikapp ändrats efter du fick Tekla? Många människor jag mött ser handikapp som en katastrof (innan de får barn) och är övertygade om att om de skulle få reda på att barnet hade något handikapp skulle de göra abort. När man sedan ställs inför faktum är det förstås annorlunda men jag funderar mycket över om människor som från början är "rädda" för handikapp hanterar situationen annorlunda än de som tidigare haft en mer avslappnad inställning till handikapp.
Jag kan ärligt garantera att jag inte skulle ha gjort abort om man under ultraljud hade upptäckt något med barnet. Det har aldrig varit ett alternativ att välja bort ett liv. Det är en intressant fråga du kommer med. Hur man reagerar beroende på förkunskap. Men självklart har min inställning och uppfattning förändrats med Tekla. Inte för att jag innan var väldigt fördomsfull och främmande för det annorlunda. Rädd? Njae. Bara okunnig och grön. Jag har aldrig varit nära inpå någon med handikapp förut så att jag skulle ha förändrats är en underdrift. Livet med Tekla har visat mig en helt ny värld jag inte visste fanns. Visst, det var till en början ett obehaglig ställe. Med tiden blev utsikten förändrad. Anna-Karin Hej! Undrar om du jobbar o Tekla går på dagis? Har hon en personlig assistent som hjälper henne? Hur mycket är hon skadad? Vet man nånting om hennes framtid? Berätta gärna mer.
Jag studerar till lärare och Tekla är en stolt dagistjej. Där har hon också en resurs som pysslar om henne lite extra. Sköter sjukgymnastik och teckeninlärning etc. Idag kan man inte svara på hur stor hennes skada är. Man har bara sett vart den sitter. Man klassificerar storleken på CP-skadad i en femgradig skala och det gör man först runt fyra års ålder. Vad vi vet har skadan bara påverkat motorik och tal. Cerebral pares är en paraply diagnos och innebär väldigt olika svårigheter från person till person. Framtiden är ljus. Med träning, tålamod och teknologi kommer hon att vara som vilket barn som helst. Göra samma saker och uppleva samma äventyr. Det enda som oroar mig med framtiden är att människan inte ska utvecklas likadant som maskinen. Att man diskriminerar och utesluter. Att hon inte ska få samma rätt till arbete, och sådana saker.
Jessica Hej. Det måste vara en fantastisk känsla att Tekla tecknade mamma, härligt att höra. Min fråga (eftersom min lilla tjej är mindre än Tekla och vi inte är riktigt där än) hur gör man / funkar det att teckna när man har svårt med händerna? Hoppas du vinner mammablogg grejen, det är du värd!
Ja, det är en obeskrivlig glädje och stolthet. Finaste prinsessan. Det är väldigt svårt för henne att teckna och många tecken är helt omöjliga. Vi har därför förenklat och hittat på egna som ligger på hennes nivå. Även om barnet har svårt med sina händer så är det värdefullt att använda tecken. En dag sitter det. Ett bra starttecken är mera eller igen. Enkelt att utföra men mycket bra att kunna.
/ Tusen tack för era frågor och fantastiska smicker. Tack för all glödhet närvaro och kärlek. Det är betydande att ni hänger här hos oss. Varje dag ser jag att någon har googlat på cpmamman eller cpmammans blogg. CP kanske inte längre är lika fult? Om ni visste hur glad jag är över alla som hittar hit. Tack. Ni påminner om en goding av Dylan.
Nej Nina. Min kamera har inte gått sönder. Liksom Tekla är jag bara lite trött och loj.
Jag fotograferar nämligen med en systemkamera och föredrar råformat som är väldigt stort. Har bilder som nästan tar upp två hårddiskar numera och är inte alltid pigg på att tanka in nytt.
Hörni. Fråga mig något om vad som helst. Jag har skrivkramp, huvudvärk och allmäntillståndet ligger strax under medel just nu. Det passar alltså bra med frågestund. Att bara skicka smicker går också bra.
Jag är första pannkaks-vändare ikväll. Det är jag som en gång i halvtimmen går och vänder på fröken så att bägge sidorna får lika mycket sömn. Lika viktigt som att gräddytan ska vara krispig behöver fröken hjälp att sova skönt. Hon kan inte ändra sovställning själv. Jag kan vända pannkakorna i luften. Och placera fröken i skräddarställning utan att själv vara vaken.
Den senaste tiden har jag dessutom passat på att stretcha medan hon sover. Det går bättre än vad jag vågade tro. I sömnen är det inte lika tråkigt att träna.
Just idag klappar mitt hjärta med extra hårda slag. Självklart skulle jag bli oerhört stolt och lycklig om bloggen vann pris på Berns. Den är en kämpe som vill göra skillnad.
Tänk bara när Tekla är tonåring och trotsar mig till vansinne. Rullar ner bakom skjulet och tjyvröker och skriker (eller tecknar) att jag är värdelös. Då kan jag kontra med att jag en dag vann pris för mitt mammajobb.
Tekla har den senaste tiden blivit mer spänd i kroppen. Säkert som resultat av att vi avbokat badet denna termin. Det blev tyvärr för jobbigt att åka färdtjänst till sjukgymnastiken. Efter middagen frågar jag fröken om hon vill duscha. Nickning och högt ljud. Sen sitter hon länge i sin bumbo och låter vattnet rinna över spända muskler och spastiska ben. Det är en fröjd att få se hennes glädje bubbla i takt med att kroppen blir lättare och huden skrynkligare. Jag önskar att hon alltid fick vara avslappnad i kroppen.
Vi måste köpa ett bubbelbad. Näst efter sömn kommer varma bubblor som hjälp till stängda händer. För jag liksom älskar att kunna öppna hennes hand och lägga dit min näsa.
Det var en läsare som ställde några intressanta frågor. Bland annat om mina fördomar. Hur jag i olika situationer ser på vi och de andra. Andra barn och föräldrar. Det är lite för sent för rannsakan men jag lovar att återkomma med detta efter en natts sömn.
Fördomar är det alla tror sig vara utan men som överraskar då man vänder ryggen till.
Idag på stan såg jag en pappa med sitt barn. Barnet var i Teklas ålder och sprang efter pappan som hade bråttom och inte vill vänta. Barnet var på bristningsgränsen och skrek efter pappans famn. Sprang efter för allt vad de små benen orkade. Från min sida av vägen såg det säkert dramatiskt ut. Jag ville skrika rakt ut. Men plocka upp honom då för fan. Eller visa lite tacksamhet över att han kan springa och ropa efter dig.
Bara ibland susar sådana tankar förbi. Som ett plötsligt korsdrag.
Det kom ingen snö. Däremot regn, förkylning och lite pms. Tekla har snor och hosta. Jag är mamman som stannar hemma för minsta fnys. Inte för att jag egentligen har det privilegiet att kunna vara hemma villkorslöst. Jag tar mig den utan att känna efter i samvetet. Alla måsten kan jag göra senare i livet.
Vi har hittills idag tittat på pippi och kokat hallonsaft. Till lunch ska jag lura i söta fröken sura rönnbär. Det sägs vara en fiende till förkylningar och andra bacillusker.
Just det. Igår lyckades jag lura in musen i fällan. Vi försökte först med ost och kex men det föll inte musen i smaken. Fredrik började hota med dödliga råttfällor om den inte nappade snart. I ett sista försök la jag in ett stort saftigt fikon. När Tekla och jag kom hem igår och öppnade kökslådan så satt musen buren. Den var ganska gullig, och rädd. Jag hoppas att den hittade ett varmt hål utomhus att övervintra i. Jag fick pms på kvällen och blev mycket nedstämd över att musen haft det så bra och nu är ute i stora iskalla världen. Utan fikon och frimärken. Hon måste ju ha tyckt att det var världens vinstlott att bli fångad av århundradets dummaste katt som inte gjorde en skråma, för att därefter hitta en varm låda att bo i.
Jag tror att snön kommer inatt. Den ligger i luften för att fjättra min kind.
Idag har vi träffat Teklas nya habläkare. Fröken bestämde sig efter fem minuter i undersökningsrummet att det inte var vidare intressant och bjöd sedan på sitt allra sämsta humör. Tårar och snor i en salig blandning utsmyckat i hela ansiktet. Mamma fick frustrerat torka dessa monotona tårar en halvtimme utan luftstopp. Och prata i versaler med stackars nya doktorn. "Tror du mig nu om jag säger att hon ibland har stunder av frånvaro?" När Tekla har bestämt sig för att gråta, då blir det så. Mina mutor och rara ord kan jag stoppa upp någonstans.
Det var bara hon och jag idag. Tänkte att det kunde bli en spännande eftermiddag att strosa på stan och sedan ta bussen hem. Hos doktorn ångrade jag mitt beslut bittert. Jag hade lovat henne att vi skulle hälsa på morfarn på jobbet också. På vägen dit sa hon hans namn. Mrrfa. När jag frågade vad hon sa snörpte hon munnen länge och väl. Det kanske var en hemlis. Morfarn blev åtminstone väldigt glad över nyheten. Tack och lov. För barnbarnet ville nämligen inte stanna länge på hans jobb utan gnällde mest om att få åka hem.
Blåsten fick oss nästan ur balans, på väg in mot stan, och jag ångrade mig ännu mera. Kallt som fan. Jag kände hennes ärtiga tår frysa ända in i benmärgen på mig själv. Tidiga till bussen. Vi gick in och ut i affärer och folk lyfte rullstolen som om den vore av bomull. På hälsokosten fick Tekla en vetevärmare (som hon ratade hemma). In på konsum för att köpa riskakor med ostsmak ifall att hon skulle avsky bussfärden. Vi öppnade paketet i entrén och åt med glädje samtidigt som vi plomberat en brevlåda. Tekla sa hej till alla som via innersväng ville lägga post på lådan, och fick klappar på sitt huvud. Man ignorerade brödsmulorna som ibland flög med i farten. När bussen kom vidgades ögonen och underläppen darrade förtjust. En främling lämnade plats för rullstolen och ungen däri var till synes nöjd. Fönsterplats, riskaka och folk att prata med. Hon rev i farbrorn bredvid. Ville stå i mitt knä. Skulle ha vatten ur flaska och lyckades halsa. Efteråt kunde jag vrida ur hennes tröja.
Jo. Idag blev ett litet äventyr. Med tålamodet som insats. Och jag kommer minnas för alltid ditt ansikte fönsterglaset, dagen innan första snön föll. Älskade bråkstake.
- Är en blogg som berättar innerligt om det annorlunda livet. Jag som skriver heter Towe, är 24 år och världens stoltaste mamma till Tekla. Hon är en riktigt cool liten katt på 2,5 år som verkligen älskar livet. Hon föddes under dramatiska omständigheter redan i vecka 33 och drabbades av grav syrebrist - därav fick hon en CP-skada. Här kan du läsa om hur det är att vara förälder åt ett barn med rörelsehinder. Det fantastiska livet med sikte mot skyarna. Tveka inte att kontakta mig om du vill något. Litet som stort. Kanske vill du bara prata av dig lite: towe snabela paqualin punkt se
Inlägg
