Smulgubbe

OBS OBS OBS

Kom ihåg att vi har flyttat. Du hittar nya (samma äventyr) bloggen här: http://smulgubbe.se
Och om du vill prenumerera direkt via bloglovin klickar du här.

Vi möts igen - det sista inlägget som cpmamman

Jag vet inte ens vart jag ska börja.

Den här bloggen har gett mig möten utöver det vanliga. Möten jag aldrig kommer glömma. Magiska ord. Jag tänkte först göra en karavan med länkar men jag vill inte glömma någon. Jag tänkte först skriva ett tårdrypande avsked men insåg att jag kanske lägger en ribba för nästa kapitel.

Fast det här är ju verkligen inget avsked. Utan bara ett "vi ses snart igen men på en ny adress" avsked. Jag hoppas att ni alla följer efter och lägger till mig som nygammal favorit i flödet.

Samma gamla mamma och underbara riddarprinsessa men med nytt smeknamn. Jag berättar om samma liv fast med helt nya perspektiv. Om någon dag kan ni hitta våra äventyr på smulgubbe.se istället.

Just nu ser sidan inte mycket ut för världen. Men ni borde veta vid det här laget att då jag berättar är det insidan som räknas. Och det måste vara förvirrande att gå från cpmamman till en smulgubbe. Det finns en finurlig tanke bakom namnet.

Imorgon berättar jag varför. Du hittar väl dit?

Om semantik och synsätt - det näst sista inlägget

Ord har en magisk kraft. Era kommentarer brinner hela natten.

Det var just betydelsen av ord som inspirerade till cpmamman från början. Den här drivkraften att folk ska sluta snegla på CP-skadade och använda CP i meningar som jag vill kräkas upp. Det har varit lite som att slåss mot väderkvarnar. För dem flesta är det bara ord och handlingar utan innebörd. Ord som dunstar.

Ord dunstar aldrig. Så snart ett ord börjar sändas färdas det med ekolod till flera oberoende mottagare. Jag tänker varje dag på den dagen i framtiden som ett aktsamt CP kommer landa hos min dotter första gången. Och hon kommer undra varför hon jämförs med ett skämt. Låter du mig torka hennes tårar med ditt dåliga samvete?

Jag bestämde mig för att ge ordet en positiv knuff. Slåss för dess innebörd genom epitetet cpmamman. Världens stoltaste mamma. Jag har ömsom känt avsky ömsom kärlek inför bloggens namn. Det handlar inte bara om ordets befrielse utan om grundläggande värderingar som får en innebörd först vid en personlig erfarenhet. Rymdkevins mamma har en gång skrivit väldigt insiktsfullt om just det värdet. Innan Tekla reflekterade jag inte heller över ordets egentligen innebörd. Jag skriver om det nu så att du kan försöka förstå.

Jag har funderat både högt och lågt på om det här återtagandet, eller snarare intagandet, av vår plats i samhället har vandrat med rätt steg. Var det viktigt att lägga cp framför mamman i bloggens namn? Kunde det inte räcka med att vara bara Teklas mamma? Var reklamfilmen om praktikanten verkligen nödvändig? Varför denna exponering? Har inte dem fått det så bra nuförtiden?

Så länge frågor som dessa ställs (och tro mig på mitt ord då jag säger att de ställs) behöver vi vandra och exponeras. Svårare än så är det inte. Vi måste synas lite extra idag för att i framtiden synas likvärdigt som alla andra. Synas för att synas, verkar det rimligt? För min del vill jag nu vandra med ett namn som inte behöver strida lika hårt. Det här är mitt näst sista inlägg som cpmamman. Imorgon fortsätter berättelserna om krigarprinssan ur helt andra perspektiv.

Kjell skrev en bra kommentar till förgående inlägg som på något sätt knyter ihop säcken perfekt.

- Vad ska vi kalla dom(?), frågar man mig ofta och menar skådespelarna med utvecklingsstörning.
- Prova med förnamn, brukar jag svara.

Jag längtar till en framtid där det räcker med ett förnamn.

Epitetet cpmamma

Kära läsare. Det här känns som ett inlägg där jag måste börja med kära läsare.

Det var längsedan vi hördes nu. Veckorna som gått har för min del inneburit många sluttentor och tusentals ord har blivit skrivna. Samtidigt har jag försökt jobba med att sammanställa bloggen till den där bloken. Hittills går arbetet sådär.

Jag klickar bland gamla poster. Svåra tider och ärliga dagar. Bilder på pärlan. Jösses vad stor hon har blivit förresten. Under jul och blogglovet har hon lärt sig åka både stårullstolen och akka-plattan själv. Jag minns det som igår då hon vägde som ett paket mjölk. Grejen är den att då jag klickar mellan dessa poster och stunder som varit väcks det många funderingar. Om alla stunder som ännu inte blivit och ord som inte skrivits. Jag funderar på bloggen och Tekla och om hon vill att den skrivs. Vill jag att den ska finnas i framtiden?

Jag överväger att avveckla pseudonymet cpmamman som nu fått växa sig ganska starkt under ett år. Då jag startade bloggen ville jag faktiskt väcka uppmärksamhet och sticka ut. Jag ville flytta in begreppet cerebral pares i ett vackert vardagligt paket istället för sammanhanget som det vanligtvis användes i. Har jag lyckats? Kanske har jag väckt någon sorts tanke. Att cerebral pares inte är en tragedi?

Under det här året har jag fått många upplyftande och tacksamma mail. Jag har fått finfina nomineringar och medverkat i radion två gånger. Blivit igenkänd på stan. Bloggen har blivit väl omhändertagen och fått rörande recensioner. Jag är oerhört tacksam för allt men känner att namnet kanske inte ska fortsätta växa för att rota sig för alltid. Det handlar trots allt inte bara om mig utan vad Tekla kommer tycka i framtiden. Jag har fortfarande samma strävan och budskap men jag tror att det är dags att flytta dessa åsikter till ett annat namn. Ett namn som inte riskerar att rota sig och bli till ett nytt skällsord i framtiden.

Jag slutar alltså inte att blogga. Verkligen inte. Jag tror bara att epitet cpmamman har gjort sitt.

Vem följer med på nya vägar?

Radio Dalarna P4

Om ni har saknat min röst så finns den att lyssna på här. Medverkade i radion idag och det blev en trevlig pratstund samt en chatt efteråt. Lyssna gärna på intervjun. Ursäkta att jag inte berättade om den innan. Jag är översvämmad med sluttentor just nu.

Tekla har spännande framsteg att berätta om snarast. Imorgon är det förskolepremiär för i år. Vi kommer snart tillbaka.

Sann glädje

Frihet, självkänsla och vind i håret. Tekla gillar sin stårullstol.

Trumpinnarben

För några veckor sedan drömde jag en dröm.

Det var sommar och nakna ben. Jag skulle hämta Tekla på dagis. Personalen stod vid grinden och väntade mig. Ivriga och hemlighetsfulla. De hade en överraskning till mig och ville att jag skulle skynda. Inne på avdelningen möttes jag av en lycklig krigare. En krigare som sprang mot mig alldeles själv. Personalen skrek: Surprise! Man hade i hemlighet lärt henne gå. En av fröknarna berättade att de hade tränat i flera veckor.

Vi gick hem tillsammans, Tekla och jag. Men det var liksom inte hon. Det var hon men ändå inte. Surrealistiskt. Det kändes ljuvt och iskallt på en och samma gång. En glädje jag inte kunde njuta.

Fröken har mer och mer börjat upptäcka sina ben på riktigt, och deras begränsningar. Hon vill gå och hon vill att man räknar stegen högt. Efter ungefär 50 hungriga steg blir hon trött. Oerhört trött. Sen blir hon arg. Och ledsen. Det är första gången som hon inser själv att kroppen inte lyder och det är åt helvete.

Hälsningar

Hej bloggen, vi lever och mår bra. Tekla har fortfarande jullov. Jag och Fredrik har bott på lyxhotell med SPA i två dygn. Bloggen har fortsatt ledigt ett tag framöver.

Förresten så har bästa prinsessan lärt sig köra stårullen själv nu. Full fart framåt.

Bus i mitt hus

Igår var Jon med familj här på besök. Ungarna hade roligt tillsammans med Teklas bilbana. Låter bilderna tala utan ord. På Teklas tröja ser ni spår av en chokladtomte som var ruskigt god. Hon svävade hela dagen på en sockertopp, som under eftermiddagen blev en mörk dal.

Men det var det värt.

Chippen har för övrigt återhämtat sig idag efter Mios kattjakt.

Vi vill inte ha kvar dem

Ni vet hur det är att sitt vi datorn och slösurfar. Jag kikar ibland vad kvällstidningarna har att skriva. Idag möttes jag tyvärr av två bekanta ansikten. Ansikten som upplevt krig och grymhet större än vad vi kan förstå. Med ögon som inte övergett kärleken.

När Tekla var på kommunikationskurs träffade vi Seim. Han är bra på att kasta slängkyssar och springer omkring högt och lågt. Jag minns hur jag grät då hennes tolk översatte deras berättelse. Det är ofattbart hur en pojke med hans handikapp skulle överleva i ett land som Eritrea. För att inte tala om Tirhas. Troligtvis kommer Seims mamma sättas i fängelse igen. Migrationsverket anser att familjen skulle få ett dugligt liv.

Jag känner genuint förakt för hur mitt hemland behandlar såna här ärenden. Det handlar inte om ett ärende. Det är ett människoliv. Som raseras lika enkelt som att strimla papper i dokumentförstöraren.

Framåt men först bakåt

Älskade läsare. Världens bästa läsare. Jag har tänkt sammanställa bloggen till en bok. Jag kommer därför ta en paus från skrivandet i några veckor. Eller åtminstone inte blogga lika frenetiskt. Ett års äventyr med cpmamman. Därför ber jag om er hjälp med att välja ut favoritinlägg som bara måste förevigas i trycksvärta.

Tekla glider framåt. Känner ni att hon ler? Min alkemist. Hon som kan göra guld av ingenting. Jag lovar att fortsätta ge er glimtar.

Klicka nu i arkivet och märk ut din favorit.

God fortsättning

God fortsättning önskar Tekla som under julaftonen fick något galet i blicken ju mer julklappar hon fick öppna.

Livsviktiga val

Varvade gårdagens julshopping med telefonsamtal till habiliteringen. Dietisten och sjuksköterskan försökte spekulera kring mina funderingar. Dietisten trodde tvärt inte att det kunde vara sondnäringen som gav mer reflux. Det är livsviktigt att Tekla får i sig sina kalorier.

Det är mycket som är livsviktigt här. Val som inte alltid går hand i hand.

Tekla ska lära sig kommunicera bättre och bli självständig. Därför får hon alltid välja själv vid måltiderna. Mellanmålet ska innehålla kalorier. Helst en smörgås med mycket smör, eller ägg. Tekla väljer frukten och får beröm för att hon är duktig och väljer. Men hon skulle ha valt fettet. Helst.

Ibland vill Tekla bara dricka mjölk. Två-tre glas häller hon i sig. Därefter vill hon inte ha någon mat. Jag vet inte hur många gånger jag hört att barn minsann inte svälter sig själva. Ibland är dem inte sugna på mat bara. Om någon främling skulle se då vi matar Tekla skulle man kalla henne bortskämd och oss förslappade. Men vi har inte råd med annat. Igår ville hon inte ha frukost och knappt någon lunch. Till middag var hon vrålhungrig. Kunde inte sitta stilla medan köttbullarna värmdes. Såsen hade hon inte tid att vänta på så det fick bli sky. Tekla åt två tuggor och sneglade sedan på riskakorna som olägligt stod framme på bordet. Ville ha. Med en suck började jag mata henne med riskakor (som typ har tre kalorier) och ungen var helnöjd. När hon inte såg smetade jag på smör. Men Tekla såg. Hur vågade jag besudla hennes riskakor med smör!?

Tekla ville inte äta mera. Hon valde slutligen en apelsin.

Jag undrar vem hon fått sitt humör och envishet ifrån.

Rosor på kind

Nej. Natten blev inte ljusare. Men jag tänker inte fortsätta skriva om Teklas sömn just nu. Den är för jävlig och utan förbättring. Inte alls spännande att läsa om. Ännu mindre trevlig att uppleva i realtid. Misstänker att det kan vara hennes kosttillskott (sondnäring) som ställer till det. Senaste tiden har hon druckit ganska mycket istället för att äta. Nya utredningar väntar efter helgerna. Nya doktorer med för den delen. Nya tårar. Samma gamla skuldkänslor och vemod. Habiliteringens nya doktor ska sluta efter några månaders tjänst. Vi har hunnit träffa henne en gång. Jag hoppas innerligt att vi kommer få träffa Dr Underbar däremellan och komma till botten med hennes problematik.

Panikskrik. Där har vi ett ord som föräldrar och barn inte bör känna till. Men det gör vi. Panikskrik. Aldrig har ett ord smakat så illa.

Nu pratar vi inte mer om hennes dåliga sömn. Istället firar vi jul. Avnjuter en bild av Tekla med rödrosig nästipp och saffranskinder. Då vi inte kom in häromdagen värmde vi oss sedan bredvid Tuva.

Fast fröken ser mest ut att vilja brotta av sig tröjan.

Inatt inatt är det du är det jag

Nå har vi fått tillbaka lilla busögat. Hon somnade inte sött ikväll. Körde sura läppen. Men hon har haft det bra. Käkat ostkrokar och spelat rullstolsfotboll. Varit ledsen på nätterna. Hon har med andra ord haft det som vanligt fast hemma hos mormor och morfar.

Nu börjar det bli dags att förbereda sig mentalt för nattens skrik. Det är ungefär nu det brukar börja. En timme hit eller dit. Jag hoppas lika naivt att hon kommer sova hela natten. Idag har hon två mediciner i magen.

Snälla, låt det göra skillnad.

Det handlar om mig

Tekla är hos mormor och morfar. Denna helg handlar det om mig och dig. Fast inte om oss. Ibland måste man som par vara åtskilda. Över nyår är det vi som gäller. Då åker vi på SPA för en kärleksweekend. Vi ska bo i varandras händer.

Tänkte att bloggen kunde få handla om mig för omväxlingens skull. Hittade den här listan hos studiomannen.

Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel. Jag väljer Rolling Stones.

Är du kvinna eller man? – Factory Girl
Beskriv dig själv – Happy

Vad tycker du om dig själv? – I Got The Blues
Beskriv var du bor för tillfället – You Gotta Move

Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? – Sweet Virginia
Favoritfärdmedel – Wild Horses

Din bästa vän är – Mothers Little Helper
Din favoritfärg är – Paint It Black

Hur är vädret? – Winter
Favorittid på dagen – Let's Spend The Night Together

Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta? – Beast Of Burdon
Vad är livet för dig? – Anobody Seen My Baby?

Det bästa rådet du kan ge? – Tumbling Dice
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? – Angie

Favoritmat – Tell Me (Svår)
Dagens tanke – It's Only Rock'n'roll.

Hur skulle du vilja dö? – Surprise Surprise
Din själs nuvarande tillstånd – Streets Of Love

Felen du kan leva med – You Can't always get what you want.
Ditt motto – Good Times, Bad Times

Blev en riktigt trevlig lista. Här finns den på Spotify.

Minns ni hur sömn smakade?

Vad jag avskyr att skriva i den här kategorin.

Jag vet inte varför men Teklas problem med reflux har plötsligt eskalerat. Från att ha sovit helt okej under ganska lång tid, om man ser det övergripande, har hon senaste tiden fått det jobbigare. Medicinen fungerar inte längre vissa nätter. Som inatt. Rekordnatten.

Jag funderade på att gå ut och lägga mig i sjön.

Hennes skrik känns som tusen nålar på långsam genomresa i kroppen.

Jag gissar att det kan vara nya tänder som är orsaken. Hon blir då mer slemmig än vanligt. Väntar ändå rådgivning från läkare. Man blir liksom galen av att vara maktlös. Tvångströjegalen.

Vid 12-tiden vaknade hon och somnade helt om igen vid fyra. Däremellan försökte vi med allt. Skriken ekade. En sväng lekte vi kurragömma och gråten byttes ut mot fnitter. För en kort stund. Ibland hör jag klagan från föräldrar vars barn vill upp på nätterna och leka i timtal. Jag skulle gladeligen leka hela nätterna om det var därför hon inte kunde sova. Hamra och pussla och klä ut mig till häxan Hia-Hia, om hon så ville. Vad som helst förutom smärtan som väcker oss nu.

Idag är det julavslutning på förskolan. Mitt i tröttheten glömde jag att klä henne i prinsessklänningen som hon valde ut igår. Sömnbrist gör så att man fungerar dåligt.

Den enes olycka den andres lycka

Idag värker min rygg av kärlek, och olycka.

För det första är en rullstol inte gjord för snömodd. Igår lovade jag att Tekla skulle få åka kälke till förskolan. Det vart inte så. Kände mig därför tvungen att köra både rullstolen och kälken dit idag. Jag måste ha sett ut som ett skämt. Lilla damen var nöjd. Snön bjöd på tufft motstånd. Knuffade rullen med halva min vikt och drog kälken med andra halvan.

På eftermiddagen var det fortfarande inte plogat och vår gård hade inte skottat sig själv. Bestämde mig för att det var lättare att köra med kälken i snön, till Teklas stora förtjusning. Det var inte lättare. Som om någon unge hade snorat under medarna. När vi äntligen var hemma upptäckte jag att min nyckel var borta.

Försvunnen i snön.
Ingen mobil.

Tekla trivdes i kälken och ville åka mera. Jag rabblade könsord. En timme senare hade vi åkt två varv runt kvarteret, och värmt oss hos grannen, innan Fredrik äntligen kom hem.

Nu behöver jag en kiropraktor och en sovmorgon som varar till april. Minst.

Därifrån och hit

Vad tusan. Är det bloggarnas stora presentdag? Linda fick paket från en bloggläsare och likaså Sonja. Det här med näthat har ingen chans mot nätkärleken som vinner med hästlängder. Jag fick nämligen också paket på posten idag. Jag gillar hårda paket. Det var Ida som skickade mig ett signerat exemplar av hennes bok. Därifrån och Hit. Samt en jultomte i nalleformat som nu sitter i fönstret och sprider stämning. Kunde såklart inte hålla mig till julaftonen.

Jag har bara läst baksidan men gråter redan som ett barn.

Det var fredag. Inte vilken fredag som helst, utan premiärkväll för kräftfisket! Vi hade ordnat barnvakt åt Tuva, för det här skulle bli en mamma – pappa – Anton - kväll. Allt hade ju cirkulerat runt Tuva så länge nu och Anton behövde få lite solo-tid med oss och känna att han var nummer Ett.

Jag både älskar och hatar kräftfiske. Det blir alltid bråk vartenda år, om nån liten skitsak, och stressigt är det också. Minst 4 gånger får man vända bilen och hämta det där man glömde som var såå viktigt. Detta år var ingenting annorlunda. Vi glömde pannlampan, korvbröden, regnjackan. Bråket den här säsongen handlade om bilparkeringen. Vi har alltid parkerat vid den lilla viken där man måste köra igenom den låsta bommen, varifrån vi åker båt ut till själva tillhållet, en tur på 20 minuter. Men i år vägrade Nilla parkera där. Det finns en liten stig från skogsvägen ner till stugan där vi håller till (ja, liten men låång knölig skogsstig) och där skulle hon PROMT ha bilen parkerad (tack gode gud att hon är så jädra envis).

Lyckligt ovetandes om årets gruff lämnade vi, Anton och jag, Tuva hos farmor och farfar och begav oss mot vår lägerplats på udden där resten av kvällens sällskap väntade. Vi gjorde upp eld och grillade korv till förrätt, till efterrätt grillade vi marshmallows som vi klämde fast mellan två Bragokex. Läbbigt, sliskigt och sött – men ack så gott! När vi var inne på tredje vändan Brago-kladd ringde Hasses telefon. Vi andra fortsatte grilla, den där telefonen ringer ju i parti och minut. Plötsligt blev min man vitare än den marshmallow han just klämt fast på grillspettet… - Men vad fan har du gjort?! vrålade han.

Nu hörde jag att det var Gunnar (svärfar) på andra sidan tråden. Hans röst var hes, skärrad och klen. Mitt hjärta hoppade till och stannade helt för ett ögonblick medan jag försökte höra vad han sade. - Tuva är blå och kan inte andas, dom har ringt ambulans! ropade Hasse och började slita i tampen till båten. - Men Hans, ta min bil! skrek Nilla och kastade bilnycklarna mot honom.

Vi sprang, herregud som vi sprang.


Därifrån och Hit” är en resa mellan himmel och helvete. En bok om att leva med vetskapen om att ditt barn är döende, och all rädsla, sorg, förtvivlan, glädje och ändlös lycka som det kan innebära. En skildring av sådant som bara händer andra, men som plötsligt hände just oss.

Det mest gripande är att Tuva vid flera tillfällen också blivit räddad av min Dr Underbar. Har läst kapitel förut från Idas gamla blogg.

Tack så mycket. Jag blev verkligen glad. Rörd. Fina Tuva får gärna komma och vara första provbadare ihop med Tekla när poolen kommer i januari. Brudarna har nog ett och annat att snacka om.

Universalt språk

Dagen då Tekla föddes föll det snöflingor.

Idag har jag umgåtts med en tonårspojke. Dagen då han föddes föll det bomber. Han sitter i rullstol, gravt funktionshindrad, och charmig som få. Jag har fastnat i minst tre ihärdiga attacker av skratt. Det var liksom omöjligt när han började. Om det inte vore för Tekla hade jag aldrig ägnat pojken sällskap eller vänlighet. Aldrig hade jag lagt märke till hur han subtilt försökte kommunicera med fingrarna. Inte heller hade jag gråtit på bussen hem över känslor för stora att rymmas i min kroppshydda. Aldrig hade jag sett vilka möjligheter som gömmer sig bakom en rullstol.

Sedan träffade jag pojkens pappa. Vi samtalade länge med främmande ord. Ett annat land från en annan tid. Samma gränslösa kärlek. Världens finaste barn. Jag förstod ungefär varannan mening av hans ord men språket mellan våra ögon behövde inte tolkas.

När vi skiljdes åt fick jag en kindkyss. Ute föll det snöflingor.

Prisade pappor

Både sezzan85 och trebarnsmamman har varit rara och gett mig nobelpris i mammakunskap. Fina och kloka mammor båda två som också förtjänar ett nobelpris.

Jag följer många gripande föräldrabloggar dagligen. De flesta har en länk till höger. Alla förtjänar en utmärkelse. De flesta är skrivna av barnens mödrar. Men idag känner jag för att hylla ett gäng pappor som har det där lilla extra.

Hejaabbe är för mig alla pappabloggars fäder. En kämpe med vackra ord. Önskar hela familjen stort lycka till på fredag.
Jonvison kan jag gå i god för personligen. Rolig och skarp på en och samma gång. Har även fått äran att träffa honom några gånger och fler lär det bli.
Pappakalle som skrev det fina gästinlägget som nu också blivit tvåbarnsfar. Läs och följ.
Starktkaffe är en välskriven pappablogg om att få ett för tidigt fött barn. Bland annat. Bra blandning av kategorier.
Sören Olsson den ödmjuke och humoristiska. Så klok och beundransvärd.
Anders Jacobsson bloggar också. Om sina fem barn och livet som författare. Imponerande.
Ensammapappan skrev först anonymt om sin skilsmässa. Stundtals är bloggen varm och vardaglig. Andra dagar bjuds det på både humor och allvar. Varannan vecka slitet får från mig priser alla dagar. Eloge till er.
Uffe-ensamma pappan är en pappablogg som handlar om krigarprinsessan Maja och hur det är att vara ensamstående förälder. En stark sådan.
MrCrona är ganska ny och värd att följa från början. Härlig, vardaglig lunk som etsar sig djupare.
Whosyourdaddy kommer sist men inte minst. Det är en anonym blogg som man bara vill ha mer utav. Den är nervkittlande och nästan poetisk.

Varsågod, här får ni en utmärkelse. Skicka den vidare och fortsätt att tipsa om bra pappabloggar.

Stå bakom strecket

När jag står i hissen och ser såna här bilder får jag seriös dödsångest. Ger fan mer mardrömmar än skräckfilmer. Vem designar dessa skyltar?

Hjälp

Hjälp. Ett svårt ord att säga högt men vars eko klingar som bjällror.

Idag har vi fyllt huset med ännu flera hjälpmedel. Hemmet rymmer oss knappt längre. Väggarna har växtvärk. På golvet från köket genom hallen och vidare ut i vardagsrummet sträcker sig en svart tejpremsa. Den ligger där, som för att markera och vittna om allt som blev. Ovanpå tejpen färdas friheten. Tekla har fått en akka-platta installerad. (Film med Matilda) Hon kan nu själv styra vilket rum hon vill vara i med enkelt knapptryck. Av köket eller vardagsrummet förstås. Hennes rum är som den där resväskan man måste sätta sig på för att få igen. Och då är det inte leksaker som svämmar över. Ståskal, stårullstol, ståbord, gåstol, skötbord. Stolen Dunderklump. Alla dessa fula otympliga grejer som är nakna och anonyma. Alla dessa vackra underbara grejer som gör det omöjliga lite mera möjligt. Huset blir aldrig större än vad det är. Men Teklas värld bara ökar i volym.

När jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret och ser minibussen parkerad på gatan känner jag mig enad. Inte heller den kan egentligen skryta med att vara neutral och diskret. Med stor text står det hjälpmedelcentralen. Alla vet vad den kommer med fast ändå inte. Ni borde döpa om den till frihetcentralen. Ett skepp kommer lastat, med frihet och självständighet.

Jag viskar för mig själv. Hjälp. Tack för all hjälp. Jag är innerligt och evigt tacksam för den hjälp som vi får i detta land. Dessutom bor det så fina bloggläsare här som skramlat till två säckar med bollar åt Tekla. Hoppas att vi någon gång ska kunna ge tillbaka. På något sätt.

Bilder eller filmer på nya möbelmanget kommer senare.

Hurra

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det bloggens födelsedag.

Hurra, hurra, hurra!

Jag vet inte riktigt vad man ger till en blogg.

Ett skepp kommer lastat

Angående bollhavet och bakslaget. Någon frågar om man inte kan bygga poolen själv. Jo, säkert. Men jag tror inte att det skiljer så mycket pengar i slutet. Och varken jag eller Teklas pappa är sugna på att bygga själva. Vi har tidsbrist så det sjuder ändå. Någon annan undrar mer om bollarna. Om det inte är möjligt att köpa in på andra ställen. Jo, säkert. Men då det kommer till bollarna är jag kräsen. De ska hålla för ordentliga lekar och många som arbetar med bollhav säger att billigare varianter lätt kan klyvas.

Några andra frågar om det inte finns en insamling till Teklas bollhav. Och det känns stort. Fan vad ni är fina och har givmilda tankar. Om någon faktiskt vill donera en tjuga eller två kan man göra det direkt in på Teklas sparkonto. (SEB)

Clearingnummer 5379 Kontonummer 00 800 04

Det blir inget bollhav till jul. Tomten hinner inte. Men kanske världens finaste treårspresent i januari.

Från sovrummet sjuder underbar musik

Jag gick förbi sovrummet. Hennes små snarkningar smakar som ängsull. Lätta andetag likt dun i vinden.

Det här är bästa stunden på dagen. Att krypa intill och använda hennes lockar som täckte till min näsa.

Ville bara säga det.


Om hon bara kunde få sova tungt nätterna igenom. Som en prinsessa i säven.

Bakslag

Äsch.

Tyvärr har det visat sig att bollarna kommer gå loss på lika mycket som hela poolen. Och poolen betalar jag redan 1000 kr extra för i fraktkostnad. Optimisten Towe.

Jag tänkte att mina bloggläsare skulle kunna sno några bollar om dagen och skicka till oss. Då är poolen fylld lagom till Teklas födelsedag. Vad säger ni?

Majkänsla i december

Jag längtar, längtar ihjäl mig. Säg inget till Tekla men nu är det sant. Hon ska få ett bollhav i julklapp. Hennes hjärta kommer slå en saltomortal av lycka. Och jag längtar efter att få möta hennes ansiktsuttryck. Allt jag någonsin önskar mig är hennes smittsamma leende.

Kolla in hennes blick. Ser ni glädjen? Se hur upplevelsen av bollar springer ärevarv i hennes blodomlopp. Hur hon placerar bollarnas intryck på översta pallplats och njuter av vinsten. Där bland bollarna blir hon nästan tyngdlös i kroppen som ibland håller vilda känslor tillfånga. Känslor som vill ut och dansa disco. Ni anar inte hur stort det är att kunna vara hennes befriare.

Vi har sparat undan lite pengar och fått en summa från fonden majblomman. Köp majblommor i vår och gör det möjligt att glädja flera små riddare.

Bollhav är för övrigt en fantastisk taktil upplevelse för barn med funktionshinder. Det är skratt och terapi och sjukgymnastik på en och samma gång.

En storfavorit

Ja, det är rymdkevin. Jag skulle helt enkelt vilja påstå ett det är en måste-blogg. Rymdkevins mamma skriver med stil.

I senaste inlägget får hon med allt. Minns ni när Mio inte fick åka med spårvagnen? Jag vill inte heller lyssna på fler idioter.

Läs också när Kevin väntar, räknar, tänker på framtiden.

Sida efter sida skulle jag kunna länka. En fin blogg jag gillar skarpt. Gilla den du också.

Zzz

Finns det någon här som minns hur det smakar med sömn? Tala om för mig. Är det lika ljuvt som det låter?